Hembygsgården i Högeruda

Skrivet av Evert Söderman på 1970/1980-talet.

En av gårdarna i byn 2/8 dels mantal i Högeruda Utebyn donerades 1937 till Järeda kommun för att förvaltas av dess skolstyrelse. Järeda ingår nu i Hultsfreds kommun och Hultsfreds skolstyrelse har därmed blivit förvaltande myndighet för den här fastigheten. Jordbruket arrenderas av en yngre lantbrukare som bor på gården, men den äldre mangårdsbyggnaden disponeras av Järeda Hembygdsförening. Den används nu som hembygdsgård och bygdemuseum.

Byggnaden är av traditionell smålandstyp och åldern är omkring 200 år. Väggmålningarna på vinden som ej utförts på platsen, vilket tyder på att virket kan ha tagits från en ryggåsstuga, förmodligen då den gamla bostaden på gården — Men det kan också härröra från sakristian i träkyrkan i Järeda. Det finns anledning misstänka att bönderna, som körde sten till den nya kyrkan, bytte till sig det gamla virket. Enligt en expert var väggarna i ett dåtida allmogehem inte så väl planskrädda som de är här uppe på vinden och detta skulle tyda på att det kan vara virke från något kyrkorum —
Men om man nu leker med tanken att huset är 200 år och att här användes virke från en byggnad, som tidigare används i 200 år och att kärnfurorna, som skräddes till timmer och bjälkar var 150 år gamla så skulle de här träden ha börjat växa i början på 1400 – talet.

Ursprungligen hade huset torvtak på näver med raft, men under 1800 – talet ersattes detta med enkupigt tegel. En del av näver och rafttaket har dock bevarats som underlag för teglet.
Under 1800 – talet gick en våg av förstörelselusta över svensk landsbygd. Det var väl inte så att man ville förstöra. Tvärtom ville man förbättra och modernisera, men detta gick ut över 1700 – talsstilen.
I den här byggnaden lät man övervåningen förbli orörd, men nedre botten omgjordes. Man murade in rörspisar, man ersatte de smårutiga fönstrena med den fönstertyp som sedan varit vanlig ända in i sen tid och man bytte ut några dörrar mot moderna 1800 – talsdörrar. Ytterdörrarna är dock kvar från 1700 – talet. Dörrarna till trappen och till kammaren kan vara ännu äldre!

På den här gården bodde under 1800 – talet Karl Johan Danielsson från byn Skinnskälla med hustru Johanna Sofia, född Pettersson. Karl Johan var född 1811 och Johanna Sofia 1822.
De gifte sig 1840 och äldste sonen August föddes den 5 maj 1841.

Det kom ytterligare två pojkar och två flickor och Karl Johan ansåg tydligen att det skulle bli trångt i stugan och framförallt bli svårt vid generationsväxlingen. Så därför byggde han den s.k. “ nya byggninga” – den som sen användes som bostad för arrendatorn. Men här, som så ofta, blev inte utvecklingen den tänkta och den nya byggnaden kom att stå oanvänd ända fram till 1933.
Sonen August dog när han blev giftasvuxen. Själv gick Karl Johan ur tiden 1877. Han var då 66 år. Hustrun levde ända fram till 1901 och var vid sin bortgång nära 79 år gammal.
Sedan levde syskonen Elof född 1845. Ida född 1848, Amanda född 1853 och Oskar född 1859, ogifta tillsammans och brukade gården fram till augusti 1932 då yngste brodern, 73-årige Oskar, föll ur ett hölass och skadade sig så svårt att han avled.

Vid begravningskalaset satt Ida och talade med en släkting, fru Kristina Johansson i Fröreda. Hon talade därvid om att det hade varit meningen att Oskar just det året skulle ha gått till Virserums marknad för att skaffa sig en “ flicka“. Den flickan skulle ha varit ung, vacker, rik och arbetsam, ja hon skulle ha alla de goda egenskaper en ung kvinna skulle kunna ha. Men då utbrast Kristina “ Jaha du Ida dä va nog gutt att Oskar fick dö, för en sån flicka, som i ville att han skulle skaffa, dä finns då inte”
Oskar hade varit en stilig karl, men det var länge sedan och jag tror inte att 73 -åringen Oskar skulle haft så stor chans hos flickorna på Virserums marknad 1932.

Syskonen Karlsson eller “ syskona i Höjru” som de allmänt kallades levde ytterst sparsamt, så som bönder alltid fått göra och det gällde att i varje situation spara på öret och inte åsamka sig några onödiga kostnader.
Min mor var ett år sommarpiga hos syskonen. I hennes lön ingick att hon skulle få sätta ett halvspann potatis och det var naturligtvis ett välkommet tillskott till försörjningen på soldattorpet. Men för syskonen var det naturligt att potatisen inte fick sättas så att pigans lön blev allt för riklig. Hon råkade få höra hur syskonen höll familjeråd om potatisen och hur Elof fällde avgörandet “ Vi sätter Annas jorpåren nere ve rena, för där plä dä allti va dålit”

Nu råkade emellertid väderleksförhållandena bli sådana att potatisen växte och trivdes alldeles enormt nere vid åkerrenen men urusel på den övriga delen av åkern.
När hösten kom hackade min morfar upp och bar hem potatisen och han berättade själv att han bar hem “ monga ädeli körja”
När Elof ställdes inför problem och blev fundersam tog han alltid med handen om hakan. När han nu såg hur potatisen vuxit stod han länge och masserade sin haka. Till slut slapp det ur honom “ Vem kunne tro att dä sulle ble så möe jorpären där nere”

Som jag nyss nämnde omkom Oskar 1932, Ida dog 1935, Elof 1936 och Amanda 1937. Amanda testamenterade fastigheten till Järeda kommun. Kommunen gjorde en mindre upprustning av bostaden och den användes några år som bostad för ett par äldre makar, men stod sedan öde under 15 år.

1964 flyttade Järeda Hembygdsförening in i den gamla mangårdsbyggnaden på Högeruda Uteby och därmed inleddes en ny era i den gamla gårdens historia. En era som är så olik den gamla, men som ändå på ett så fint sätt bevarar och framhäver sambandet med en svunnen tid.